månadsarkiv: september 2011

Sep 27 2011

Jag känner inte dig, Joy

Apropå Robines inlägg så börjar jag också fundera över var jag egentligen var när jag började min resa för lite drygt fyra år sedan, när jag bestämde mig på riktigt för första gången.

Första riktiga inlägget på den här bloggen beskriver en 18:årig Joy som i mars 2007  talar om att hon börjat på Cambridgekuren och väger 103, nånting på sin våg och 105-nånting på konsulentens våg. Inläggen fortlöper under ca 8 veckor och efter dessa veckor är Joy ca 20 kg lättare och väger 82-nånting.

2 år senare i November 2009 berättar en då 21-årig Joy om hur hon börjat på Cambridgekuren och väger 105-nånting.

I Januari 2010 skriver Joy, fortfarande 21 år, att hon ska förverkliga en dröm om att bli smal. Samma månad beskriver hon en relation som är på väg att haverera och som ca ett halvår senare ska bli kaos, kaos.

I slutet av April 2010 konstaterar Joy att det inte går, att hon inte kan och att det inte fungerar. Det blir inget Beach 2010 heller.

I Maj 2010 finns bara ett inlägg och det inlägget handlar om att det är synd om Joy för att ingen förstår henne. Att ingen lyssnar på henne när hon inte säger någonting och att  de som inte spelar vinner ändå. Det handlar mycket om orättvisan som hon utsätts för.

I juni tar hon upp motionen och stukar foten, provar ORAC-dieten . Hon väger 111 kg.

Sen blir det helt tyst… fram till mitten av Oktober. Då kunde jag andas in luft och använda den. Den där sommaren 2010 hände någonting. Vågen står på 112,3 kg i Oktober och äntligen kommer det något annat än meningslösa ljud ur min hals.

Jag har inte reflekterat över min fetma innan. Jag har accepterat den som en del av mig trots att jag en gång både blivit av med den och fått den tillbaka. Jag har gett upp innan jag försökt och jag har aldrig, aldrig, någonsin sett ett på-riktigt-slut på skiten.

 

Jag känner inte den som kallar sig Joy i dessa tidiga texter. Jag vet inte vem hon är och jag kan inte relatera till det hon skriver. Jag blir ledsen och arg på henne. Jag vet nog ingen mer misslyckad person än henne och hon bara förstör. Jag vill sätta henne på en stol och skrika åt henne. Jag… jag… jag vill skrika att hon förstår ju ingenting. Jag vill nypa henne och säga åt henne att vakna upp och se längre än hennes spetsiga näsa räcker. Jag vill att hon ska förstå att det inte är synd om henne och att ingenting någonsin kommer bli bättre om hon inte slutar tycka så förbannat synd om sig själv. Mitt tålamod är slut när det gäller henne. Jag vill förkasta henne. Glömma henne. Säga upp bekantskapen.

M-men hon är ändå där hur mycket jag än försöker att låtsas om att hon inte har funnits. Hur pinsam hon än var. Så är hon en del av mig.
Jag minns hopplösheten. Att börja om, om och om och om igen. Jag minns sveket och SKAMMEN jag kände för mig och alla andra när jag igen var uppe på över 100 kg.
Jag minns hur synd det var om mig för att ingen förstod mig och … nu.. i efterhand kan jag ändå förstå att det var synd om mig den där gången jag skrev det där inlägget i Maj 2010 och att den person som jag allra mest behövde få förståelse från… hade lämnat mig… helt. Hon stod och skrek osammanhängande åt mig, gjorde mig illa och sa att det inte fanns något hopp medan jag satt på en stol och grät och försökte förstå vad jag gjort för att förtjäna denna behandling… detta hat.

 

Se dig om, det är här du bor. Där hänger jackan och där står dina skor. Vilka öden förde skorna hit?

Nu är liten stor.

 

Förlåt mig själv. Förlåt för att jag trots allt fortfarande är arg.
Förlåt för att jag inte lyssnade och förlåt för att jag inte kunde behålla fattningen.
Förlåt mig själv för att jag hörde mina skrik och såg smärtan.
Förlåt mig själv för att jag inte förstod var problemet låg.
Förlåt för att jag inte blev sams och slutade skrika.
Förlåt mig.

Tack mig för att jag älskar mig, för att jag accepterar mig utan att nöja mig.
Tack mig för att jag lärde mig lyssna på mig.
Tack mig för att jag förstår och tack mig för att jag respekterar både mina bra och mina dåliga sidor.
Tack mig för att jag gjorde allt det där som jag behövde göra.

Mitt absolut bästa råd och något som är absolut nödvändigt innan man kan göra några som helst radikala förändringar i sitt liv är att bli sams med sig själv. Man kan inte bråka sig fram till en lösning på ett problem.

Man kan inte förstå någon som skriker.

Man kan inte uttrycka sig på ett bra sätt med halsen full av gråt.

Man ser dåligt med arga, tårfyllda ögon.


Sep 25 2011

Vuxen?

Många, alltså oändligt många, tankar har hunnit flyga förbi mig sedan jag skrev på papperna för mitt fasta jobb i fredags. Det gör det ju inte lättare att jag är förkyld och har legat på soffan och inte haft något bättre för mig än att just tänka.
Tankarna jag  tänker rör självbejakande. ”Vem är jag och var kommer världen ifrån” får Sofie som frågor av Alberto Knox. Nåja så djupt ska jag inte gå men tro du mig att tankarna inte blev direkt grundare av Sofies och Albertos babblande  även om det fortfarande är någorlunda grundläggande filosofi.

Min tanke som slog mig när min chef berättade att jag skulle vara coach, eller kontaktperson, åt en av brukarna var: ”ska jag?”.
Ska jag?
Varför ska jag inte?
Självklart har jag en miljon svar på den senare frågan. Men framför allt en motfråga dyker hela tiden upp i mitt huvud. Även när jag sitter och skriver detta känns denna motfråga totalt adekvat att ställa.

Borde inte någon vuxen vara det?

Borde inte någon vuxen vara det?

Borde inte någon…v-vuxen…göra det?

Hej jag heter Joy och jag är 23 år. Jag bor i ett land där man ses som myndig när man har fyllt 18 år. Jag har flyttat hemifrån, har körkort, två katter, betalar räkningar och skatt och städar och tvättar alldeles själv….

…men är jag vuxen…?

Vad för egenskaper karaktäriserar egentligen en vuxen? Jag har läst en massa olika socialpsykologiska skolors idéer om utvecklingsprocessen och hur vi människor utvecklar en personlighet och visst någonstans i de där böckerna så står det väl att man är vuxen typ när man är 20 (i vissa böcker när man är 14 beroende på när forskaren var verksam…).

Men jag tänker att vuxenhet inte kan ha med ålder att göra för jag vet 12-åringar som beter sig mer vuxet än vissa 50-åringar. Men å andra sidan vet jag inte hur jag kan säga det då jag inte vet hur jag ska karaktärisera de vuxna egenskaper som denna 12-åring då bär och dessa 50-åringar skulle ha en brist av. Kanske ansvarskänsla. Men å andra sidan vem är jag att tala om för er vad som är ansvarsfullt och vad som inte är det. Eller huruvida det är en egenskap som bara en vuxen person besitter eller inte för den delen.

Jag försöker googla svaret, tänker att wikipedia kan allt och så även tala om för mig när man är vuxen. Men nej… det finns inget svar på nätet. Det finns självklart oändliga diskussioner i samma ämne som jag diskuterar här, men.. inte det svar jag söker.

Uppenbarligen ser jag inte mig själv som vuxen eftersom jag ifrågasätter varför jag, och inte en vuxen, sätts på platsen som coach/kontaktperson. Inte för att jag har något emot det. Lite rädd är jag självklart. Jag har ju inte gjort något liknande förut, men jag har ingenting emot att lära mig något nytt, aldrig.

….men om jag inte är vuxen… vad är jag då?

Jag är inget barn… eller? Ungdom kan jag nog karaktärisera mig själv som. SJ säger ju att jag är en sån så …varför inte? Men ungdom känns som sommarlov, fylle-dumheter och festivaler och hångel i en inrökt soffa och sånt gör ju inte jag längre. Snälla nån, min omgivning verkar ju ha svårt att ta in att jag varken förlovat mig eller  åtminstone börjat fundera på att skaffa barn än.
…Det är kanske ännu en sak som gör mig mindre vuxen?

När jag ser min ålder i huvudet ser jag karismatiska vingårdar i Frankrike eller Italien och romantiska möten med långa, mörka, mystiska män i vita, lite uppknäppta, skjortor. Mopedåkande och världsvana, lagom roliga, medelhavsmiddagar i skymningen och fnissiga nakenbad. Lite Jane Austen goes meditteranean-twentyfirst-century. Allting i en bekväm sepiaton som man bara anar.

Men här sitter jag i en grå soffa och knappar på en dator och återhämtar mig från en förkylning i ett grått land som väntar på en iskall vinter…. så det är ju inte alls så.

Det kan låta som bitterhet och jag ska väl erkänna att lite bitter är jag över vintern men det är å andra sidan ingen hemlighet men mest undrar jag… och hela tiden ger jag mig själv svaret ”Det bara är så…” och känner mig då vuxnare än någonsin… medan jag samtidigt känner mig som 3-åringen som för hundrafemtioelfte gången frågar: ”Men VARFÖR?”.

Kanske är jag vuxen den dag jag slutar fråga, när jag tror att jag vet allt.

Förresten har jag aldrig sagt att jag vill bli vuxen heller… 

Sep 23 2011

LML!

Istället för FML så känner jag LML just nu. Alltså inte Fuck My Life utan Love My Life :) <3

I förrgår fick jag ett telefonsamtal från en fd kollega från Landstinget som nu gått och blivit chef (yeay him!) på ett privat företag som han nu erbjöd mig ett månadsvikariat på. Yeay sa jag! Någon timme senare ringde han igen och undrade om min inställning till en fast anställning. Yeay sa jag igen, fast lite högre. Så… här sitter jag och är fast anställd…. Alla papper är påskrivna och jag har mitt första riktiga jobb ever.

Missförstå mig rätt, alla jobb jag haft har varit i allra högsta grad verkliga och jag har jobbat som en toka under mer än en period i mitt liv. MEN jag har aldrig någonsin haft några som helst rättigheter på ett jobb.

Jag ska spilla ut det för er så ni förstår, för om man inte jobbat som timvikarie inom vården kan det vara svårt.

När man jobbar som timvikarie är detta vad man har att vänta sig:
1. En inre stress som hela tiden gnager, kommer du ha råd med hyran den här månaden?
2. En inre stress att alltid tacka ja till jobb oavsett när och var det är för man vet aldrig när man får jobba nästa gång.
3. Man kan inte planera någonting pga punkt 2.
4. Man blir ofta behandlad som luft och ingenting men man kan inte göra något åt saken för timvikarier är alltid utbytbara, det är inte fast personal.
5. Timvikarier  har absolut ingen som helst rätt att komma med förslag på förändringar på eller att ha andra åsikter om arbetsplatsen.
6. Timvikarier  är (trots tidigare punkter) en av de viktigaste anställningar som finns.

Så ni som är fast anställda, har ni den senaste tiden:
1. funderat på hur era tim-/sommarvikarier hade det medan ni var på semester i somras?
2. visat för era timvikarier hur mycket ni uppskattar dem?
3. tänkt på vilka viktiga personer era timvikarier är som ställer upp i vått och torrt?
4. tänkt tillbaka på hur det var innan ni fick en fast anställning?

Nu när jag är en sån där.. fast… personal (mihi vågar knappt skriva det) ska jag försöka att hela tiden se på saker med obefläckade ögon, som en timvikarie, jag ska alltid minnas vilket skitgöra (även om mina timvikarieår har varit fantastiska stundom!) timvikarierna utsätts för och alltid behandla dem med den respekt alla kollegor förtjänar oavsett anställningsgrad.

Det känns förövrigt som att jag har vunnit någon form av pris. Det känns som triss ”Plötsligt händer det”… ja precis så. Så plötsligt. Poff ba! Så där,  här, ta ett jobb vetja! Förresten så vet jag nog inte hur man gör när man har ett jobb. Chifen sa ”planeringsdag” och ja ba ”eeh… ska jag ha papper och penna med mig då?”, för jag vet inte vad man gör på en planeringsdag. Asså… man planerar det fattar ju jag ockå, men på vilket sätt, och vad? Jag har varit på APT ett gäng gånger när jag jobbade på Rinmansgymnasiet och det var ju bland det tråkigaste som fanns. Speciellt då jag bara var vikarie och mycket av det vi planerade var sånt som låg efter att mitt vikariat hade gått ut. Det kändes liksom inte helt relevant för mig. Men nu kommer ju allt som sägs på de här mötena faktiskt vara av vikt för mig att lyssna på…. Det känns…bra.. Det känns som att jag faktiskt kommer kunna ha synpunkter och att jag kommer vilja jobba lite hårdare för att vara riktigt bra på mitt jobb. Jag vet ju redan att jag är GRYM på allting som har med psykiatri att göra, men nu kommer jag vilja visa det på ett heeelt annat plan! Jag känner mig sjukt sporrad.

Men… jag undrar fortfarande hur man gör.
Jag känner mig som en polygam människa som plötsligt ska gifta sig. Jag är ju van vid att flänga runt på minst 3 olika jobb samtidigt. Men ska jag nu vara på ett och samma för resten av mitt liv? :O

Så många tankar… men mest är jag lycklig och glad och stolt och..och..och.. AAARGH GLAAAAD!!!

*dansar en liten dans och sjunger ”jag har ett jo-obb, jag har ett jo-obb”*

Sep 21 2011

Varför Google is your friend.

4 Exciting New Tools For WordPress and Google Chrome.

Jag gillar WordPress och jag gillar Google Chrome. Dessutom gillar jag Android som så fint synkar ihop sig per automatik med allt jag gör på min dator. T.ex läser jag bloggar på Google Reader som så fint synkar med min telefon som plingar så fort någon av mina favoritbloggare har bloggat. Så smutt och smidigt finns även en plug-in för chrome där en liten knapp talar om för mig så fort det finns nya inlägg att läsa. (Skaffa den HÄR)

På ovan nämnda länk finns 4 plug-ins för chrome som vi som nördar Google och WordPress inte ska behöva vara utan. Ska dock säga att WordThis fungerar tyvärr inte och det är bättre att använda sig av wordpress egna ”drag-and-drop-knapp” som finns under verktyg/tools – tillgängliga verktyg/tools – blogga det här/blog this som man bara drar upp i verktygsfältet på Chrome.

Det bästa med min Android-mobil (som förövrigt snarast ska bytas ut mot en modernare sådan eftersom denna snart kommer bli kastad i väggen på grund av sin inkompetens) är att jag inte behöver tänka på någonting.

När jag fyller i min Google Calendar skickas den informationen automagiskt till min mobil som dessutom spelar upp en liten påminnelse 10 min innan en händelse är planerad. Detta fungerar givetvis vice versa med att jag kan skriva in i kalendern på mobilen och detta kommer då upp på Google Calendar också. För att inte tala om Gmail som spelar upp en liten melodi i mobilen varje gång jag får ett nytt mail. I like, jag är ständigt uppdaterad och utan att behöva röra ett finger.

Nyligen (typ i förrgår faktiskt) uppdaterade jag mitt operativsystem på datorn till Linux/Ubuntu 11.04. Vilket kan ha varit en av de största tekniska fails jag gjort då jag känner mig som ett dumbass när jag sitter vid datorn just nu. Men jag hittar hela tiden finesser som jag ÄLSKAR! Exempelvis är programmet och appen Ubuntu One en sådan. Ubuntu One är ett litet redskap som också automagiskt synkar min mobil med min dator. Exempelvis varje gång jag tar en bild med min mobilkamera laddas den direkt upp till en delad mapp så att jag kommer åt den från min dator också. LOVELY!!
Har du en mobil som kör Android men inte ett Googlekonto med Gmail, Greader, etc så föreslår jag att du genast skaffar det. Linux är överkurs till och med för en tjej med definitivt mer än grundläggande datorkunskaper och därmed ingenting jag rekommenderar. Jag tycker dock att Google skulle kunna komma på något lika finurligt som Ubuntu One.

Kände bara att jag var tvungen att tipsa lite ^^

Over and out för nörden med hostan.

Sep 21 2011

Fyra saker om KnY

Fyra olika jobb jag haft:

1. Mentalskötare
2. Elevassistent
3. Kondomdistributör på festival
4.  Brödpackare (eller vad nu den rätta benämningen är)

Fyra filmer jag kan se om, och om, och om igen:

1. Tonari no Totoro (Min granne Totoro, jag kan hela filmen utantill och behöver inte längre läsa undertexterna för att förstå vad de säger trots att de talar japanska. Har liksom memoriserat alla repliker ^^)
2. Don Bluths filmer (det är flera stycken, men de får hamna i en kategori för sig själva, Troll in central park, Rock-a-doodle, The secret of Nihm, Resan till Amerika, Änglahund osv, osv..)
3. Ice Age (ettan så klart… klassiker! ”Den e glrjöön de schtack fölrj thvå thimmalrj schen” *asg*)
4. Nagareboshi Gin a.k.a Silver Fang, hela serien. (Det finns en anledning till att jag tatuerat in Gin på axeln :) )

Fyra låtar som berör mig:

1. Nej det är..
2. ..omöjligt att ..
3. ..bara välja…
4. ..fyra.

Fyra städer jag bott i:

Uguu… jag har faktiskt bara bott i två, så ni får dem två :)
1. Eskilstuna, born and raised.
2. Stockholm (korta perioder hit och dit men det fanns en tid i mitt liv då jag ansåg Stockholm vara mitt andra hem.)

Fyra tv-program som jag gillar att se:


Här får ni något att bita i: jag äger ingen tv! Med andra ord är jag lyckligt förskonad från allt skräp som sänds och tittar bara på kvalitativa tv-program, när jag känner för det, så som:
1. The big bang theory (gotta love’em!)
2. How I met your mother
3. The Simpsons
4. En hel drös av blandade anime-serier som tar upp den största delen av mitt ”tv”-tittande. Bl.a Fairy tail, Deadman Wonderland, och just nu även Hunter X Hunter.

Helt ärligt stulen av Robine ;)

Sep 21 2011

Jag är som alla andra

Dvs förkyld. Bajs också!

Jag absolutivt hatar att vara förkyld. Och speciellt är det ju så när jag blir det när jag inte alls har tid med det. Fast det är klart. Jag har aldrig tid, och den här veckan börjar vi med de nya öppettiderna i butiken vilket innebär att jag bara jobbar där på lördagar och eventuellt fredagar. Vilket i sin tur innebär att jag är ”ledig” idag och därför tyckte säkert min kropp att det var adekvat att bli sjuk nu. Tur att det jobb jag ska göra idag kan göras hemifrån med en kopp te i handen.

Vad jag däremot är fruktansvärt upprörd över är att förkylningen kommer och stör i mitt nya tränande. What the hell, man? Så nu blir det att ta det lugnt ett par dagar…. BAAAAAJS säger jag jag vill inte ta det lugnt jag vill KÖTTAAAA!!


*muttrar och hostar lite*

Sep 20 2011

Se där!

Lyckades tillslut ta mig till gymmet idag. Jag fastnade lite i städandet här hemma som jag äntligen fick lust med. Inspirerad av JNL:s fusion träningar letade jag efter en workout som siktade in sig på magen och did I ever find one?! Awesome!

Så här såg den ut och jag tycker absoluuut att du ska prova den:

 

Cirquit 1: x3
Abmaskin 30 sek(jaa vafalls heter den?:S Kolla videon om ni är osäkra på vad jag menar haha ^^)
Vertikala benlyft 30 sek
Armbåge – knä med hantel 30 sek

Cirquit 2: x3
Situp med knä mot bröst 30 sek
Tå mot stepbräda 30 sek (ibland får man vara innovativ, vi har ingen stepbräda på gymmet så jag tog en mits som är ca. 15 cm hög och sparkade lite på)

Cirquit 3: x3
Benlyft på lutande bänk 30 sek
Trappspring 30 sek (vi har ingen trappa, och ingen stepbräda, så jag körde samma som den tidigare cirquiten)

Cirquit 4: x3
Knä mot bröst med vikt 30 sek
In- och uthopp på ett ben 15sek/varje ben

Cirquit 5: x3
Cykling med rumpan lyft 30 sek (jag fick inte riktigt till den här.. men den var jobbig ändå!)
Bredbenta hopp fram och tillbaka med svingande armar 30 sek (…eller nåt.. kolla videon!)

Cirquit 6: x3
Situps med boll och knän mot bröst 30 sek
Raka armar, raka sparkar 30 sek (se till att spänna magen här annars blir det inget hoolabandoola)

Sen var tanken att jag skulle köra bröst och rygg också. Men det blev bara bröst för sen var jag D-Ö-D!

Men bröstövningarna blev:

Bröst 1: x3
Hantelpress 7,5 kg 30 sek
10 armhävningar mot bänk

Bröst 2: x3
Flyes 4 kg 30 sek
10 armhävningar mot bänk

Jag avslutade det hela med lite trappmaskin men jag kom inte så långt ^^ Mådde lite för illa vid det laget. BUT I LIKE!

Nu är det dags för lite käk, lite dusch och sen lite jobb i Arboga! Kommer du och hälsar på mig? ;)

Tjipp tjopp!

Sep 20 2011

Hösten är här…

So.. what gave it away? De gulnande löven? Regnet? Eller var det kanske den bitande kylan som är på morgnarna? *blööööp* fel svar!

Jag hade som sagt en awesome kväll i lördags, men efter det var det precis som att musten gick ur mig. Jag har inte ätit efter kostschemat sen i söndags. Jag tränade inte t-box igår, och jag kom inte upp till combaten i morse heller. Jag sover dåligt och känner liksom inget hurra över vardagen längre, som jag brukar. Somnar i soffan istället för i sängen. Är trött och seg hela dagarna och tappar helt lusten att göra någonting över huvudtaget.
Det är hösten som är här. Mörkret och kylan och bajset. BLÄÄ!

Jag vill faktiskt inte alls känna så här och absolut inte pga någon liten årstid! Men det slog mig inatt att det antingen är det, eller så är det röda veckan som är på g för första gången på 7 år eftersom jag inte tagit min p-spruta på gud vet hur länge.

Så idag är det skärpning för jag brukar alltid säga att vet man inte vad man mår dåligt över eller kan man inte påverka det på något sätt så är det lika bra att sluta må dåligt och göra något vettigt istället.

Idag SKA jag till gymmet och jag SKA köra ett  svettigt mage/rygg/bröst-pass och lite cardio eftersom det inte vart något sånt HELLER varken igår eller idag. Inte okej.

Jag kan fortfarande ta igen de missade dagarna för den här veckan. Jag vill ha ett nice minus på lördag så jag och Robine har något att fira båda två!

Just keep swimming…

Sep 18 2011

I´m alive!

Woah! Vilken kväll på Clarion Hotel Sign i Stockholm igår. Cambridge-folket hade fullt ös hela kvällen, och man får absolut lov att tacka ledningen på företaget som såg till att det bjöds på dricka, god, nyttig mat, GUDOMLIG efterrätt och fräsch underhållning!

It was a blast! Och det är väl inte alla heller som kan säga att de varit på gala? ;)

Jag överlevde skorna men det var med nöd och näppe. De är underbara! Jag är mer kär i dem än någonsin. Men låten ”kan man älska nån på avstånd” känns rätt aktuell.

Eh, sen när har jag snygga ben?

Jag har ingen känsel i mina trampdynor idag.

Men tack vare skorna, klänningen för 60 spänn (!) och mitt underbara henna hår (Japp, jag älskar mitt hår, jag gör faktiskt det. Det och mina ögon är det mest fantastiska på min kropp. Screw jantelagen!) betalades det ut en massa komplimanger och en service utan dess like för min del.
Självklart passade jag på att se hur mycket jag kunde spela på min kvinnlighet, jag har ju aldrig gjort något sånt här förut. Det är en helt ny värld för mig. Det här med att kunna flaxa med ögonfransarna och få en drink har liksom aldrig riktigt haft någon charm hos mig eftersom jag aldrig varit den särskilt kvinnliga kvinnan och heller inte haft det självförtroendet.
Kontentan av detta sociala experiment är i alla fall att OM jag hade kunnat gå i skorna hela kvällen (vid tolv åkte de av, då kunde jag nästan inte ens sitta med dem på längre, jag var mycket, mycket, tapper, jag ger mig själv en klapp på axeln) hade jag nog kunnat fortsätta hela kvällen. Det var roligt att spela det sociala spelet ^^

 

Man måste ha matchande karlar också.
Just de här två stod för underhållningen tillsammans med Tina Leijonberg.
Men jag tyckte Tina fick så mycket uppmärksamhet, och så här fina pojkar kan man ju inte låta bli, eller hur? ;)

Eftersom min största önskan igår egenligen var att bara få vara hemma och spela tv-spel är det det jag tänker ägna denna dagen åt. Det regnar ändå och min fåtölj framför tv:n ser så himla mysig ut att sitta i med onepiece på och täcke över, dricka te med en spelkontroll i handen. Jag tror det får bli lite Kingdom Hearts och kanske även lite Shadow of the Colossus. Kanske en liten snabbtitt i spelaffären när jag har hämtat bilen efter något nytt kul.

Gör det bästa av söndagen, det ska jag göra. Och vila mina fötter. Aj, aj, aj…