Istället för FML så känner jag LML just nu. Alltså inte Fuck My Life utan Love My Life <3

I förrgår fick jag ett telefonsamtal från en fd kollega från Landstinget som nu gått och blivit chef (yeay him!) på ett privat företag som han nu erbjöd mig ett månadsvikariat på. Yeay sa jag! Någon timme senare ringde han igen och undrade om min inställning till en fast anställning. Yeay sa jag igen, fast lite högre. Så… här sitter jag och är fast anställd…. Alla papper är påskrivna och jag har mitt första riktiga jobb ever.

Missförstå mig rätt, alla jobb jag haft har varit i allra högsta grad verkliga och jag har jobbat som en toka under mer än en period i mitt liv. MEN jag har aldrig någonsin haft några som helst rättigheter på ett jobb.

Jag ska spilla ut det för er så ni förstår, för om man inte jobbat som timvikarie inom vården kan det vara svårt.

När man jobbar som timvikarie är detta vad man har att vänta sig:
1. En inre stress som hela tiden gnager, kommer du ha råd med hyran den här månaden?
2. En inre stress att alltid tacka ja till jobb oavsett när och var det är för man vet aldrig när man får jobba nästa gång.
3. Man kan inte planera någonting pga punkt 2.
4. Man blir ofta behandlad som luft och ingenting men man kan inte göra något åt saken för timvikarier är alltid utbytbara, det är inte fast personal.
5. Timvikarier  har absolut ingen som helst rätt att komma med förslag på förändringar på eller att ha andra åsikter om arbetsplatsen.
6. Timvikarier  är (trots tidigare punkter) en av de viktigaste anställningar som finns.

Så ni som är fast anställda, har ni den senaste tiden:
1. funderat på hur era tim-/sommarvikarier hade det medan ni var på semester i somras?
2. visat för era timvikarier hur mycket ni uppskattar dem?
3. tänkt på vilka viktiga personer era timvikarier är som ställer upp i vått och torrt?
4. tänkt tillbaka på hur det var innan ni fick en fast anställning?

Nu när jag är en sån där.. fast… personal (mihi vågar knappt skriva det) ska jag försöka att hela tiden se på saker med obefläckade ögon, som en timvikarie, jag ska alltid minnas vilket skitgöra (även om mina timvikarieår har varit fantastiska stundom!) timvikarierna utsätts för och alltid behandla dem med den respekt alla kollegor förtjänar oavsett anställningsgrad.

Det känns förövrigt som att jag har vunnit någon form av pris. Det känns som triss ”Plötsligt händer det”… ja precis så. Så plötsligt. Poff ba! Så där,  här, ta ett jobb vetja! Förresten så vet jag nog inte hur man gör när man har ett jobb. Chifen sa ”planeringsdag” och ja ba ”eeh… ska jag ha papper och penna med mig då?”, för jag vet inte vad man gör på en planeringsdag. Asså… man planerar det fattar ju jag ockå, men på vilket sätt, och vad? Jag har varit på APT ett gäng gånger när jag jobbade på Rinmansgymnasiet och det var ju bland det tråkigaste som fanns. Speciellt då jag bara var vikarie och mycket av det vi planerade var sånt som låg efter att mitt vikariat hade gått ut. Det kändes liksom inte helt relevant för mig. Men nu kommer ju allt som sägs på de här mötena faktiskt vara av vikt för mig att lyssna på…. Det känns…bra.. Det känns som att jag faktiskt kommer kunna ha synpunkter och att jag kommer vilja jobba lite hårdare för att vara riktigt bra på mitt jobb. Jag vet ju redan att jag är GRYM på allting som har med psykiatri att göra, men nu kommer jag vilja visa det på ett heeelt annat plan! Jag känner mig sjukt sporrad.

Men… jag undrar fortfarande hur man gör.
Jag känner mig som en polygam människa som plötsligt ska gifta sig. Jag är ju van vid att flänga runt på minst 3 olika jobb samtidigt. Men ska jag nu vara på ett och samma för resten av mitt liv? :O

Så många tankar… men mest är jag lycklig och glad och stolt och..och..och.. AAARGH GLAAAAD!!!

*dansar en liten dans och sjunger ”jag har ett jo-obb, jag har ett jo-obb”*