Apropå Robines inlägg så börjar jag också fundera över var jag egentligen var när jag började min resa för lite drygt fyra år sedan, när jag bestämde mig på riktigt för första gången.

Första riktiga inlägget på den här bloggen beskriver en 18:årig Joy som i mars 2007  talar om att hon börjat på Cambridgekuren och väger 103, nånting på sin våg och 105-nånting på konsulentens våg. Inläggen fortlöper under ca 8 veckor och efter dessa veckor är Joy ca 20 kg lättare och väger 82-nånting.

2 år senare i November 2009 berättar en då 21-årig Joy om hur hon börjat på Cambridgekuren och väger 105-nånting.

I Januari 2010 skriver Joy, fortfarande 21 år, att hon ska förverkliga en dröm om att bli smal. Samma månad beskriver hon en relation som är på väg att haverera och som ca ett halvår senare ska bli kaos, kaos.

I slutet av April 2010 konstaterar Joy att det inte går, att hon inte kan och att det inte fungerar. Det blir inget Beach 2010 heller.

I Maj 2010 finns bara ett inlägg och det inlägget handlar om att det är synd om Joy för att ingen förstår henne. Att ingen lyssnar på henne när hon inte säger någonting och att  de som inte spelar vinner ändå. Det handlar mycket om orättvisan som hon utsätts för.

I juni tar hon upp motionen och stukar foten, provar ORAC-dieten . Hon väger 111 kg.

Sen blir det helt tyst… fram till mitten av Oktober. Då kunde jag andas in luft och använda den. Den där sommaren 2010 hände någonting. Vågen står på 112,3 kg i Oktober och äntligen kommer det något annat än meningslösa ljud ur min hals.

Jag har inte reflekterat över min fetma innan. Jag har accepterat den som en del av mig trots att jag en gång både blivit av med den och fått den tillbaka. Jag har gett upp innan jag försökt och jag har aldrig, aldrig, någonsin sett ett på-riktigt-slut på skiten.

Jag känner inte den som kallar sig Joy i dessa tidiga texter. Jag vet inte vem hon är och jag kan inte relatera till det hon skriver. Jag blir ledsen och arg på henne. Jag vet nog ingen mer misslyckad person än henne och hon bara förstör. Jag vill sätta henne på en stol och skrika åt henne. Jag… jag… jag vill skrika att hon förstår ju ingenting. Jag vill nypa henne och säga åt henne att vakna upp och se längre än hennes spetsiga näsa räcker. Jag vill att hon ska förstå att det inte är synd om henne och att ingenting någonsin kommer bli bättre om hon inte slutar tycka så förbannat synd om sig själv. Mitt tålamod är slut när det gäller henne. Jag vill förkasta henne. Glömma henne. Säga upp bekantskapen.

M-men hon är ändå där hur mycket jag än försöker att låtsas om att hon inte har funnits. Hur pinsam hon än var. Så är hon en del av mig.
Jag minns hopplösheten. Att börja om, om och om och om igen. Jag minns sveket och SKAMMEN jag kände för mig och alla andra när jag igen var uppe på över 100 kg.
Jag minns hur synd det var om mig för att ingen förstod mig och … nu.. i efterhand kan jag ändå förstå att det var synd om mig den där gången jag skrev det där inlägget i Maj 2010 och att den person som jag allra mest behövde få förståelse från… hade lämnat mig… helt. Hon stod och skrek osammanhängande åt mig, gjorde mig illa och sa att det inte fanns något hopp medan jag satt på en stol och grät och försökte förstå vad jag gjort för att förtjäna denna behandling… detta hat.

Se dig om, det är här du bor. Där hänger jackan och där står dina skor. Vilka öden förde skorna hit?

Nu är liten stor.

Förlåt mig själv. Förlåt för att jag trots allt fortfarande är arg.
Förlåt för att jag inte lyssnade och förlåt för att jag inte kunde behålla fattningen.
Förlåt mig själv för att jag hörde mina skrik och såg smärtan.
Förlåt mig själv för att jag inte förstod var problemet låg.
Förlåt för att jag inte blev sams och slutade skrika.
Förlåt mig.

Tack mig för att jag älskar mig, för att jag accepterar mig utan att nöja mig.
Tack mig för att jag lärde mig lyssna på mig.
Tack mig för att jag förstår och tack mig för att jag respekterar både mina bra och mina dåliga sidor.
Tack mig för att jag gjorde allt det där som jag behövde göra.

Mitt absolut bästa råd och något som är absolut nödvändigt innan man kan göra några som helst radikala förändringar i sitt liv är att bli sams med sig själv. Man kan inte bråka sig fram till en lösning på ett problem.

Man kan inte förstå någon som skriker.

Man kan inte uttrycka sig på ett bra sätt med halsen full av gråt.

Man ser dåligt med arga, tårfyllda ögon.