När jag la upp videobloggen då jag bad er komma med frågor om.. ja.. vad som helst, fick jag frågan om hur det gick till när jag blev tjock.

Frågan fick mig att tappa hakan lite grann. Jag lovade att svara på alla frågor, självklart ska jag svara på den här också. Men jag kan säga att den här frågan är den enda jag haft tid och ork att jobba med för det är ingen lätt fråga att svara på. Jag har faktiskt fått lov att researcha, även om det kanske inte blev så himla användbar info i slutändan i alla fall.

Jag kan börja med att säga att det finns inget fast skäl till att jag blev tjock, inget ”det här hände och så blev jag tjock” (har någon det så?).  
Jag har varit tjock så länge att jag inte minns ifall det var något särskilt skäl till tjockheten..

Nästa grej jag vill påpeka är att inget av det jag säger i det här inlägget är sagt för att lägga skulden på någon för min övervikt, jag står själv för det.

Ok, är ni med?

Jag föddes inte tjock, tvärt om föddes jag väldigt liten, och hade till och med problem med att ta upp näring så min mamma fick ta mig till läkare och grejer för det. Sen diskuterades det om allergier hit och dit och ja… det är väl ungefär det jag minns. Jag var ett ganska ”snällt” barn. Jag gillade att stirra på folk, men jag förstod inte riktigt varför folk skulle göra konstiga grimaser och grejer åt mig hela tiden. Svårcharmad är jag fortfarande. Dessutom, som ni ser på bilden, föddes jag som fullblown jedimästare.

Som vilken annan unge som helst hade jag en ganska bekymmerslös uppväxt i lilla Eskilstuna. Jag och min mamma klarade oss bra själva tiden som hon inte jobbade, den andra tiden spenderade jag på dagis eller hos mina morföräldrar (eller hos någon av deras grannar). När jag var 3 år lärde jag mig använda VHS:en och min mammas sovmorgnar förlängdes avsevärt då jag kunde underhålla mig själv.

Jag sög även på tummen.

Dagistiden var fantastisk, för föreståndaren på det dagiset jag gick på i Slagsta var min mormor, så jag fick träffa henne varje dag. Runt dagiset fanns en massa fin skog att leka i (även om jag inte alltid tyckte att det var jätteroligt att behöva gå ut) och en massa roliga lekparker. Mina dagisfröknar var bäst! De hade såna där lila overaller som alla dagisfröknar hade på 80- och 90-talet och sa saker som ”Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder” och ”Om du är törstig så svälj ditt saliv” när jag tyckte det var roligt att gnälla.

Avdelningen som jag gick på hette bikupan och där gick jag nästan hela min dagistid, jag tror bara vi bytte strax innan skolan började.

När jag började skolan följde mina två bästisar Nathalie och Meryam med i min klass och det var roligt tyckte jag. Det var populärt att spela fotboll och bollrädda jag fick bli målvakt. Hejja mig!

Min mamma träffade en karl och han flyttade in. Han hade en restaurang i Vingåker som min mamma jobbade på, Bella Vista, och när jag inte var hos mina morföräldrar på helgerna så var jag där i ett personalrum och tittade på film. Jag blev bundis med den lokala filmuthyraren och fick godis gratis och morsade alltid på de trevliga fyllskallarna som hängde runt i Vingångers stad, många av dem kom och drack hos oss på kvällarna. Detta kanske låter hemskt, men jag trivdes ganska bra.

Ibland blev det tumultigt på restaurangen med fyllebråk och flaskor som flög, men jag kan inte minnas att jag varit rädd någon gång. Favoritsysslan jag hade i vingåker var att leka kurragömma med mina plastsyskon i däckhögarna utanför macken bredvid pizzerian.

I övrigt lekte jag mest med mina kompisar, blev kär för första gången och ja.. allt annat sånt där som man gör när man snart ska bli 10 år.

När jag var 9 år fick jag även min mens.

Jag fyllde 10 och min klass fick flytta till ”den stora korridoren” där ÅK 4-6 gick. BALLT! Samtidigt började sjuksköterskebesöken ta väldigt lång tid för det var visst någon kurva jag inte följde, jag var tjock och mitt BMI var over the top och dåligt. Men jag hade mycket bättre saker för mig. I skolan slogs jag mycket, jag var en dryg halvmeter längre än alla andra och hade börjat få tuttar. De stora killarna i sexan var inte ens större än mig och ändå lyckades de få mig att gråta mer än en gång.

Hormoner gone wild och jag kände inte att jag passade in någonstans, jag var stor, utan pappa och hade ingen att direkt kalla vän. Här någonstans fick jag min första dator och i skolan tävlade i vem som kom tidigast till skoldatorerna som hade INTERNET!

Vi är även övertygade detta år om att jorden går under på nyårsafton.

Någonstans här går någonting väldigt, väldigt fel.

Min längd slår i taket på 173 cm, jag får bristningar över hela kroppen, skitstora tuttar och BOOM väger jag över 100 pannor.
Här började researchen för det här inlägget bli väldigt jobbigt. Jag har aldrig verkligen tittat på de här bilderna och funderat över vad det var som hände. Jag har aldrig tittat på de här bilderna med de här ögonen tidigare. Helt plötsligt stod det så himla klart för mig hur mycket jag har missat i mitt liv pga hur jag levt. 

Äntligen får jag lämna slagstaskolan och gå vidare mot högstadiet och lämna allt det dåliga bakom mig. Jag hade äntligen blivit ”van” med vem jag var, att jag var udda, och spelade mer på det än något annat. När jag började högstadiet fick jag min första riktiga vän och tack vare att jag ändå var så bekväm i min kropp kan jag säga att mina tonår var minst sagt händelserika.

Första fyllan kom, första riktiga pojkvännen och förlorandet av oskulden. Allt sånt där som man ska uppleva när man är tonåring.

Jag minns även smygätande, långa diskussioner med läkare om övervikt, möten med dietist, en orolig mamma och en massa annat otrevligt. Och ja… MINST typ tjugoelvatusen försök till att gå ner i vikt med diverse dieter. De här sakerna upprepades från det att jag var 13 och framåt, typ.

Gymnasiet och Mediaprogrammet började, klass MP1C hamnade jag i och jag bestämde mig ganska snabbt för att det var fotograf jag ville bli. Nej, det var inte alls sant för först gick jag fyra veckor på hantverksprogrammet och hann på dessa fyra veckor byta inriktning inte mindre än 4 gånger. Sen fick jag äntligen byta.

Klassen hade ju redan etablerat sig, så jag bestämde mig för att gå in och bara röja runt. Och så blev det. ÄLSKADE min klass! <3

Upp och ner går humöret. En del av att vara tonåring är ju att må dåligt. Och så var det även för mig. Jag vältrade mig i ”tycka synd om” och dejtade på nätet för det var bara där jag kunde få ”napp” tyckte jag.  En del av mig vill säga att jag levde nästan hela mitt liv genom internet, men det är inte riktigt sant. Jag minns skitjobbiga och asroliga fester med folk och fä, hångel och bråk och ja allt annat.

Min mamma och jag hade flyttat till en villa som vi alltid drömt om och min mamma gifte sig med sin tonårsflamma och jag fick således en pappa, och typ den bästa pappan i världen dessutom och så två stycken bonusbröder. MEN självklart måste jag göra revolt mot det också, jag är ju tonåring, så min mammas och mina bråk blir tätare och tätare och värre och värre, och så lägger vi in några schyssta ”DU ÄR INTE MIN PAPPA!!” på det.

En jobbig men rolig tid, och fortfarande en massa smygätande…

När jag gav in för den mysiga familjekänslan som bubblade i det storaste rosaste huset som vi bodde i blev jag återigen nöjd med mig själv och den person jag var. Något jag däremot inte var nöjd med var min figur. Ärligt talat var jag så JÄKLA trött på att vara tjock.

Jag hittade Cambridgekuren och BESTÄMDE mig verkligen för att jag skulle vara smal på studenten. Med hjälp av min stöttande familj och min underbara klass gick jag ner 25 kg och var så STÖRT nöjd med mig själv. Och snygg. Shit vad jag saknar den där frisyren.

Vintern 2007 flyttade jag även hemifrån.

Jag gick in ett förhållande som inte var ett förhållande ganska snart efter min viktnedgång och jag höll vikten i drygt 2 år utan någon större ansträning (själv tror jag att det berodde på att min kost endast bestod av öl under den perioden).

Jag började med att jobba på skogaholm (ja så en del limpor blev det) och fortsatte sen min karriär på träningsskola för barn med autism, sen mot särskolan för att till sist hamna på mälarsjukhusets psykiatrivårdsavdelningar, där jag blev kvar ett bra tag, till och från.

Som en blixt från klar himmel kom den ekonomiska krisen, jobben försvann och jag stod där med en lägenhet som kostade multum varje månad, en massa räkningar och skulder och helt plötsligt också över 110 kg på kroppen igen.

Förhållandet som inte var något förhållande blev mer och mer destruktivt, vi bråkade nästan jämt, och jag blev bara gråare och gråare. En massa tråkigheter i form av ljug och hittepå på jobb jag försökte få in fötter på och ett försök till att plugga till beteendevetare på högskolan senare var det inte mycket kvar av mig, mer än mitt fett. Jag gick in i väggen och bröt ihop totalt, jag i princip bara grät.

Sommaren 2o1o var varje dag som en upplysning för mig. Jag spenderade nästan varenda vaken stund med en tjej som kom att betyda allt för min viktresa. Nästan varje dag fick jag höra om hur destruktiv min situation var, dels med mitt förhållande, dels med mitt sätt att tänka på mig själv. Hon pushade mig med meningar som ”Shit, stumpan, du skulle vara så jävla SNYGG om du bara inte var så tjock” och inget sades med bitterhet eller missunnsamhet i tonen, utan var bara kärleksfullt och ärligt.

Den sommaren hade jag CSN hela sommaren och pluggade på distans till undersköterska, så jag var mer eller mindre ledig. Dagarna spenderades i solen och vi gjorde bara en massa roligheter. Jag har nog aldrig någonsin lärt mig så mycket om mig själv som jag gjorde den sommaren.

Och där fick det vara nog med allt det kassa i mitt liv. Det som inte gjorde mig glad gick bort.

Jag avslutade förhållandet som inte var ett förhållande efter 3 år tillsammans. Jag bestämde mig för att bli egenföretagare (det blev jag inte) och jag gick än en gång på Cambridgekuren men denna gång med en helt annan inställning.

Jag anlitade en personlig tränare, lärde mig om näringslära och styrketräning, utbildade mig till Cambridgerådgivare och jobbade helt plötsligt med att hjälpa andra att gå ner i vikt.

Allt. Gick. Så. Himla. Snabbt.

Jag sprängde bekvämlighetszon efter bekvämlighetszon, fick så himla mycket stöd från min omgivning och valde i princip bort alla som inte gav mig stöd. Jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv. Jag var totalt oövervinnerlig vintern -10 och våren -11.

Och jag är still going strong, även om jag fortfarande har ups and downs, precis som alla andra. Jag är fast besluten att nå mitt mål och bli nöjd med min kropp.

Jag hoppas ni vill fortsätta följa med på resan?

Jag hoppas att  jag, även om jag inte gett svar på frågan ”hur blev jag tjock”, gett en bild av var jag kommer ifrån, hur mitt liv sett ut och ja.. vem jag är. Jag startade den här bloggen 2007 inför min student, så man kan följa hela resan här på bloggen om man vill

Jag hoppas också, självklart, att jag gett någon hopp. DU BEHÖVER INTE MÅ DÅLIGT! Ta tag i dig själv bara.

Jag vill även passa på att säga att NI läsare är en av mina största inspirations- och motivationskällor!

TACK  (x en miljon!!) och KÄRLEK TILL ER!

<3!