Note till alla andra också!
Kärlek!
Kategoriarkiv: Sanningen.
Öppet brev till…
Hej.
Jag heter Joy. Jag är snart 24 år. Jag bor i en halvstor stad i ett industri-land i en värld som… rör på sig.
I mitt land behöver jag inte oroa mig för om jag får mat imorgon eller inte. Jag behöver inte springa för mitt liv, skydda dem jag älskar, eller vara rädd för sjukdomar i saker jag äter.
I min värld behöver jag inte jaga mat, jag kan få läkarvård när jag blir sjuk och tack vare lagar som finns vet jag att jag alltid får den bästa vården.
Jag har det ”bra”, jag har gott om pengar, ett fint hem och en platt-tv och tv-spel. Vänner att gå på café med och att shoppa kläder med. Jag har ett jobb som jag inte avskyr och jag trivs bra med att leva utan partner.
Jag är älskad av många.
Hej.
Jag heter Joy. Jag är snart 24 år. Jag bor i en halvstor stad i ett indistriland i en värld som….står still.
Ibland mår jag dåligt utan anledning. Ibland tittar jag mot solen och undrar vem eller vad som tittade upp mot den samtidigt som jag. Ibland känner jag det som att jag sitter i en bur i ett land där människorna rör sig i cirkelmönster och står i kö för att känna sig trygga, få mat och vård.
Ibland vill jag bara skrika rakt ut, ibland vill jag bara springa till jag inte kan längre, ibland önskar jag att jag stod öga mot öga med ett hungrigt lejon, ibland vill jag gå rakt ut i skogen och inte komma tillbaka mer, ibland vill jag hoppa bungeejump, ibland vill jag tapetsera om.
Hej. Jag heter Joy. Jag är snart 24 år. Jag bor i en halvstor stad i ett i-land i en värld som inte är någonting för människan längre.
Vi går i skolan, jobbar, skaffar barn, pensionerar oss och så dör vi, med diverse saker däremellan, men utan syfte. Vi kämpar knappt ens längre. Vissa människor går hela sina liv utan att någonsin sätta sitt liv på spel. Utan att förstå varför vi får ångest, varför adrenalinet pumpar, varför vi ska uppskatta livet, varför vi måste ta hand om kroppen, varför vi är mänskliga.
Jag vill inte vara en sån människa.
Får du inte?
”Förbjudet att kliva på gräset” ååååh så det kliar i mig! Jag vill PÅ EN GÅNG hoppa och stampa och röja på gräset där, där man inte ens bara får ta ett enda steg. Regler är till för att brytas. Mmm jo, jag tackar jag!
”Förbjudet att beträda rälsen” …. MEN INGET ÄR JU SÅ ROLIGT som att smita över när ingen ser och gå därifrån utan böter!
”Godisförbud”…. Iiiih!
Känner du igen dig?
Enligt min mening fungerar inte förbud. Inget är så roligt och nervkittlande som att göra något som man inte får, stort eller litet.
När det gäller viktnedgång och allt runt omkring det så är orden ”jag får inte” väldigt vanliga. ”Jag får inte äta godis”, ”Jag får inte ta en kaka”, ”Nej tyvärr jag får inte äta den där maten” osv. Tillsammans med ordet ”måste”. ”Jag måste gå till gymmet”, ”Jag måste äta hälsosamt”, ”Jag måste räkna varenda kalori”.
Både Robine och jag är väldigt noga med att poängtera att det inte bara är så enkelt som att ”sluta äta onyttigt” eller ”börja motionera” för om du när du äter nyttigt inte äter det du vill äta då blir det bara himlarns trist och tråkigt och BLÄ. Och om du bara utövar fysisk aktivitet som du tycker är tråkig ja då kommer du aldrig känna att det är roligt att motionera. Så är det. Punkt.
Du måste jobba med det som ligger bakom dig själv också!
Söndagstidningarna får det att låta så himla enkelt: ”Gör så här så går du ner 5 kg i veckan”. Ja visst! Följer du allting till punkt och pricka och verkligen, verkligen ger dig in i det så gör du säkert det.
M-men.. du är väl människa? Har du en av- och påknapp?
Nej.
Mycket händer i ditt huvud som du inte ens är medveten om och det är jätteviktigt att BLI medveten om de sakerna. Söndagstidningarna kan ge dig förslag på hur du skulle kunna börja, men glöm inte bort att de inte känner dig. De vet inte vad du tycker om eller vad du tycker är roligt.
Så tillbaka till det här med förbud.
Vem är det som säger att du inte får? Är det jag? Din sambo? Pojkvännen? Flickvännen? Föräldern? Kompisen? Nä. Du väljer ju helt själv vad du vill göra och hur du vill göra det och vill du äta godis och inte motionera så bestämmer du det helt själv.
Så om du inte gillar att motionera och hellre VILL ligga på soffan och äta godis hela dagarna är då hoppet helt slut?
NEJ!
Det fina med våra huvuden är att de är ganska lättlurade! *hihi*
Här ett exempel på vad jag gör:
Jag ääälskar godis och ostbågar och choklad och bröd och aaaallt sånt där som varenda söndagstidning kan tala om för mig att jag absolut inte behöver. MEN JAG VILL JU HA DET!….. Eller? Hela mitt liv har jag varit tjock (och har fortfarande en hel del att ta av) och det VILL jag ju INTE vara, det är absolut inget kul att vara tung och inte kunna shoppa och inte kunna springa runt utan att bli alldeles svettig.
Nä.
Och tjock, det vet ju jag att man blir när man bara ligger på soffan och äter godis hela dagarna, så även om jag ibland känner att det är en bra sak, att ligga där och mumsa alltså, så vet jag ju att slutprodukten av det beteendet inte är något jag vill ha. Alltså vill jag inte ligga på soffan och äta mitt godis hela dagen.
Inte nog med att jag blir tjock av det så blir jag uppsvälld, får magproblem, mår illa, känner mig värdelös och dålig och får dålig andedräkt. Det är ju mer direkta resultat av godisätandet. Det vill jag ju inte heller ha. Jag vill ju må bra. Alltså vill jag inte äta godis.
Av att ligga på soffan en hel dag får jag stööört ont i ryggen. Det vet jag. Det vill jag ju inte heller. Alltså vill jag inte ligga på soffan hela dagen heller.
Och visst är det tråkigt att äta grönsaker och bara kyckling/vegetariskt kött/fisk hela tiden och räkna kalorier. Åh det tar sån himlarns tid och det kräver så mycket planering och blaha-blaha. Nä.. det vill jag ju inte… Eller?
Jag mår stöört bra när jag äter enligt mitt kostschema och vet hur mycket jag stoppar i mig, då har jag kontroll över mitt näringsintag och jag har större kontroll över min viktnedgång. Jag mår bra när jag äter som jag ska och håller koll på kalorierna. Så det VILL jag också!
Men bajs vad jobbigt det är att vara på gymmet bland alla snygga personer och svettas, ja och det ÄR ju jobbigt att träna liksom. Eller ta promenader. Äsch, nej det vill jag ju inte… ELLER?
Jag vet att faktan säger att när jag tränar så frigör jag endorfiner som gör att jag mår JÄTTEMYCKET bättre, i allt jag gör. Både psykiskt och fysiskt! Min rygg känns mycket bättre, jag är mer rörlig, sover bättre och blir mer utvilad, jag vill röka mindre och mitt allmäntillstånd förbättras avsevärt. Framförallt blir allting mycket, mycket roligare och det blir lättare att hålla ett ljust sinne, att hålla ordning hemma och det känna plötsligt som att jag har mer tid på dygnet (??). Så jag VILL ju träna.
Kontentan är att om du VILL göra något så kan du det. Om du MÅSTE göra något så kan du säkert det också, men det blir inget roligt att göra det och det är större risk att du försöker hitta något sätt att slippa göra det.
Sätt inte förbud, utan resonera med dig själv och gör klart för dig vad du egentligen vill, och det gäller allt! Inte bara träning och mat eller inte träning och inte godis!
Den 30:e april vill jag kunna säga att jag fullföljt mitt April Fools Detox! Jag ska påminna mig om det de kommande dagarna! 
Somebody that I used to know..
Now and then I think of all the times you screwed me over
But had me believing it was always something that I’d done
But I don’t wanna live that way
Reading into every word you say
You said that you could let it go
And I wouldn’t catch you hung up on somebody that you used to know
Något av det jag lärt mig sen mitt ”nya” liv började är att jag inte kan låta någon annan människa stjäla min energi, min tankekraft.
Tårar har fälts för de personer som jag blivit tvungen att välja bort de senaste snart 2 åren, men jag kan inte ljuga och säga att jag saknar intrigerna, diskussionerna, dramatiken som vissa av dem innebar.
Nu är dom bara somebody that I used to know, och jag hoppas de känner detsamma för mig. Det innebär inte alls att vi förminskar de glada minnen vi också har från de tider vi hade ihop.
Till alla er som jag brukade känna:
Jag tänker på er ibland.
Jag undrar hur ni mår.
Jag undrar vad ni gör.
Jag undrar om ni hatar mig.
Jag hoppas att ni mår bra.
Jag ångrar ingenting.
Varken tiden med er
eller valet att leva utan er.
Jag önskar er allt det bästa!
<3
Har du funderat på att lämna en vän/kompis/bekant? Eller har du någon som du ibland känner tar upp väldigt mycket plats i ditt liv, på ett negativt sätt?
Rerun: Jag känner inte dig, Joy
I september förra året skrev jag ett inlägg som jag, än idag, inte kan läsa utan att känna precis allt som jag kände när jag skrev det.
Jag har förstås läst det många gånger, och varje gång kommer tårarna.
Jag vill dela detta inlägg igen (jag har delat det förut) för att jag vill visa de som sitter där vid skärmen och tycker illa om sig själva att de inte är ensamma, men att hatet måste sluta.
Kärlek till alla er!
Apropå Robines inlägg så börjar jag också fundera över var jag egentligen var när jag började min resa för lite drygt fyra år sedan, när jag bestämde mig på riktigt för första gången.
Första riktiga inlägget på den här bloggen beskriver en 18:årig Joy som i mars 2007 talar om att hon börjat på Cambridgekuren och väger 103, nånting på sin våg och 105-nånting på konsulentens våg. Inläggen fortlöper under ca 8 veckor och efter dessa veckor är Joy ca 20 kg lättare och väger 82-nånting.
2 år senare i November 2009 berättar en då 21-årig Joy om hur hon börjat på Cambridgekuren och väger 105-nånting.
I Januari 2010 skriver Joy, fortfarande 21 år, att hon ska förverkliga en dröm om att bli smal. Samma månad beskriver hon en relation som är på väg att haverera och som ca ett halvår senare ska bli kaos, kaos.
I slutet av April 2010 konstaterar Joy att det inte går, att hon inte kan och att det inte fungerar. Det blir inget Beach 2010 heller.
I Maj 2010 finns bara ett inlägg och det inlägget handlar om att det är synd om Joy för att ingen förstår henne. Att ingen lyssnar på henne när hon inte säger någonting och att de som inte spelar vinner ändå. Det handlar mycket om orättvisan som hon utsätts för.
I juni tar hon upp motionen och stukar foten, provar ORAC-dieten . Hon väger 111 kg.
Sen blir det helt tyst… fram till mitten av Oktober. Då kunde jag andas in luft och använda den. Den där sommaren 2010 hände någonting. Vågen står på 112,3 kg i Oktober och äntligen kommer det något annat än meningslösa ljud ur min hals.
Jag har inte reflekterat över min fetma innan. Jag har accepterat den som en del av mig trots att jag en gång både blivit av med den och fått den tillbaka. Jag har gett upp innan jag försökt och jag har aldrig, aldrig, någonsin sett ett på-riktigt-slut på skiten.
Jag känner inte den som kallar sig Joy i dessa tidiga texter. Jag vet inte vem hon är och jag kan inte relatera till det hon skriver. Jag blir ledsen och arg på henne. Jag vet nog ingen mer misslyckad person än henne och hon bara förstör. Jag vill sätta henne på en stol och skrika åt henne. Jag… jag… jag vill skrika att hon förstår ju ingenting. Jag vill nypa henne och säga åt henne att vakna upp och se längre än hennes spetsiga näsa räcker. Jag vill att hon ska förstå att det inte är synd om henne och att ingenting någonsin kommer bli bättre om hon inte slutar tycka så förbannat synd om sig själv. Mitt tålamod är slut när det gäller henne. Jag vill förkasta henne. Glömma henne. Säga upp bekantskapen.
M-men hon är ändå där hur mycket jag än försöker att låtsas om att hon inte har funnits. Hur pinsam hon än var. Så är hon en del av mig.
Jag minns hopplösheten. Att börja om, om och om och om igen. Jag minns sveket och SKAMMEN jag kände för mig och alla andra när jag igen var uppe på över 100 kg.
Jag minns hur synd det var om mig för att ingen förstod mig och … nu.. i efterhand kan jag ändå förstå att det var synd om mig den där gången jag skrev det där inlägget i Maj 2010 och att den person som jag allra mest behövde få förståelse från… hade lämnat mig… helt. Hon stod och skrek osammanhängande åt mig, gjorde mig illa och sa att det inte fanns något hopp medan jag satt på en stol och grät och försökte förstå vad jag gjort för att förtjäna denna behandling… detta hat.
Se dig om, det är här du bor. Där hänger jackan och där står dina skor. Vilka öden förde skorna hit?
Nu är liten stor.
Förlåt mig själv. Förlåt för att jag trots allt fortfarande är arg.
Förlåt för att jag inte lyssnade och förlåt för att jag inte kunde behålla fattningen.
Förlåt mig själv för att jag hörde mina skrik och såg smärtan.
Förlåt mig själv för att jag inte förstod var problemet låg.
Förlåt för att jag inte blev sams och slutade skrika.
Förlåt mig.
Tack mig för att jag älskar mig, för att jag accepterar mig utan att nöja mig.
Tack mig för att jag lärde mig lyssna på mig.
Tack mig för att jag förstår och tack mig för att jag respekterar både mina bra och mina dåliga sidor.
Tack mig för att jag gjorde allt det där som jag behövde göra.
Mitt absolut bästa råd och något som är absolut nödvändigt innan man kan göra några som helst radikala förändringar i sitt liv är att bli sams med sig själv. Man kan inte bråka sig fram till en lösning på ett problem.
Man kan inte förstå någon som skriker.
Man kan inte uttrycka sig på ett bra sätt med halsen full av gråt.
Man ser dåligt med arga, tårfyllda ögon.
När det inte är roligt längre.
Jag har tänkt på det här inlägget länge. Säkert i minst en månads tid.
Jag har tänkt att jag borde skriva någonting men samtidigt har jag känt att jag har inget att säga er, det angår er inte eller.. ni kanske inte ens vill läsa det.
Idag hade någon läsare läst inlägget Rolling Roll som jag skrev för knappt ett år sedan efter en väldigt lång bilfärd hem från Strängnäs, och jag klickade mig in på inlägget och läste det igen. Vad glad jag är att jag skrivit ut såna känslor för er, men framför allt mig, att se.
De senaste veckorna… månaderna.. har präglats av en inre rädsla hos mig.
Vad rädslan bottnar i eller vad den innebär kan jag inte riktigt svara på för jag vet inte. Det jag vet är att den har haft effekt på precis allting jag tagit mig för. Jag känner inte igen mig själv och jag greppar efter halmstrån för att hitta tillbaka. Använder alla knep i min lilla bok och jag har verkligen försökt med mottot ”Fake it ’til you make it” men det har inte fungerat.
Någon har målat mina blå ögon gråa för ingenting jag sett har varit färgsprakande och känsloladdat. Kärleken för mina vänners leende ansikten har inte överväldigat mig. Musiken får inte mitt blod att dansa och träningen har inte fått mig att känna mig levande. Inget jag gjort har haft någon mening och nu eller då eller sen har flutit ihop i ett virrvarr av CSI-avsnitt och solens skugga som rör sig längs med väggarna i mitt vardagsrum vartefter dagarna går.
Godispåsar, kakor, och annat blaha-blaha har hållt mig sällskap, tröstat mig (straffat mig?). Varenda gymbesök har varit ett miss-… nä.. ett resultat som jag inte förväntat mig, vilket har lett till att gymsuget försvunnit, det går ju bara dåligt ändå. Snedsteg med kass mat har blivit ”nu har jag ju ändå misskött mig idag..” och gått till ”..äsch nu är ju den här veckan förstörd..” och resulterat i att vägningar uteblivit, ångesten blir större och orken än mindre.
Hur kan man inspirera eller motivera sig själv när man inte vet var man är, när man är eller hur man är?
Jag vet inte.
Jag vet att motivation och inspiration inte kommer på burk. Jag vet att det inte lönar sig att vänta på dem. Jag vet att man måste sträcka ut handen och roffa dem åt sig.
Ni vet när man spelade Mario till typ Super Nintendo när man var liten (90-talisterna får väl.. ja.. fantisera) och man kom till en sån där jääättelång typ grop som man KUNDE hoppa över om man tryckte på knappen i precis rätt ögonblick och det var jättejättesvårt då, när man var liten? Lite så är det. Jag har tagit sats och laddat hur många gånger som helst, men den där jävla italienaren bara ramlar ner och dör hela tiden.
Jag har gjort en inspirationsbok, nedräkningskalender, planerat min träning, skrivit affirmationer, skrivit på tavlan vad jag behöver göra, ritat, fotat, lyssnat på musik, spelat piano, tagit promenader i solskenet men det har inte velat släppa. Envisa dumheter!
Så idag, idag bestämde jag mig för att bli arg. Jag har tidigare sagt att jag har ett jävlaranamma som ingen annan. Jag har tidigare sagt att jag är stark, mentalt och fysiskt. Jag har tidigare sagt att det problem som inte har någon lösning inte är ett problem.
SÅ HÄR ÄR JAG NU.
Idag har jag filat på mina mål inför 100 grymma dagar 2.0 och jag har nog fått ihop ett par riktigt mysiga ena. Jag har också bestämt mig för ett andra gymkort som jag ska införskaffa när lönen kommer på fredag.
Jag ropar inte så gärna hej innan jag gått över ån, men det känns bra just nu. Det känns som att en liten låga tändes inom mig, jag ska bara hålla den vid liv. Ni får gärna mata den med snälla ord, hårda sanningar, motivation och inspiration!
För vem?
Nu är jag åter på banan med att väga och mäta! Jag var tvungen att fundera över för vem jag gör allt det här, och det är ju för mig, såklart!
Jag var även tvungen att fundera över för vem jag bloggar, för er, eller för mig? Och även om jag tycker om att ni läser och så, så är det ändå gör mig. Så nu tänker jag sluta ha prestationsångest inför er och bara skriva om det som jag vill, inte om det som jag måste. Så som min blogg alltid varit och alltid ska vara… Min!
UUUUNDERBAAARA MÅÅÅNDAAAG!!!
Försök bara…
Jag har haft två riktigt kassa dagar. Två dagar med kass mat (för lite och för mycket), kasst humör, kass, kass, kass. Mest av allt har inställningen varit kass. The approach. Bemötandet.
Bah!
Jag har ätit pannkakor ikväll, med sylt. Och jag vet vad ni tänker att ”jaja, pannkakor och sylt är väl ingen synd?”. Nä, det är det väl inte. Men allt handlar om varför.
For exemplevis så hade jag och Robine en diskussion häromkvällen om att hon när hon ska tatuera sig (vilket hon ska göra snart) alltid brukar köpa godis att tugga på under tiden. Denna tatuering infaller dock under dessa 28 dagar, vilket innebär att godis inte är acceptabelt. Robine berättade även att hon brukar köpa dextrosol. Så mitt tips till henne blev frukt och dextrosol under tatuerings-sessionen för att hålla blodsockret jämt och fint. Robine hade då tänkt att dextrosol är godis. Och äter man det för att det är gott så är det ju det, äter man det för att hålla blodsockret uppe när man ansträngen kroppen är det ju inte det.
Så när är pannkakor mat och när är det godis?
Jag ska ärligt säga att jag kunde lika bra ha smällt i mig en påse godis istället för pannkakorna. Japp. Det hade säkert dessutom varit mycket mer tillfredsställande (alltså i den där stunden).
Det tråkiga är att mitt i allt det här jag sitter och är besviken, känner skammen och det dåliga samvetet. Nej… jag får inte dåligt samvete. Mitt samvete har ingenting med saken att göra. Jag är besviken! Så är jag. Bara det. Skammen är mer inför er, alla er som jag vet hejjar på mig och vill att jag ska lyckas och så tvingar jag er att läsa skräp som det här. HUMBUG! Säger jag.
Och inte nog med det så har jag ingen som helst lust!
Jag har ingen lust att försöka förstå mig själv och vara insiktsfull hela tiden. Jag bara orkar inte blotta varenda liten grej jag gjort. Som att jag t.ex hällde flytande margarin på pannkakorna och åt med hermesetas. Ja det var ju fantastiskt!
Eller alla andra såna pinsamma saker jag gjort genom tiderna.
Ätit godis som mina föräldrars kompisars barn lekt med i sina dockhus och som legat där gud vet hur länge, som dessutom absolut inte är mitt.
Stulit godis.
Ätit i smyg.
Gömt saker hit och dit och verkligen lagt ner energi på att fundera ut vägar att ta som ingen någonsin, ALDRIG, skulle kunna följa efter mig på och komma på mig.
HUR KAN DET VARA VÄRT ATT LÄGGA NER SÅ MYCKET ENERGI PÅ DET SKRÄPET när jag idag inte ens har LUST med mig?!
(En lång paus med en väldigt rynkad panna)
Så jag åt pannkakorna…. Och av vilken anledning? Det är ju förstås så där synd om mig idag igen. Praktexemplet. Och vad gör jag? Sträcker ut en hand om ber om hjälp? Of course not. Starke-Joy behöver ingen hjälp.
Faast i ärlighetens namn vet jag ju inte heller vilken hjälp jag i så fall skulle be om. Vad gör man när man bara känner sig orkeslös och inte har lust liksom? Vad gör någon annan för någon som är orkeslös och inte har lust? Vilken hjälp ger man? Vad ska jag be om?
Det var ju inte så att jag inte funderade över att ta bilen iväg och köpa godis. Det hade varit det ultimata för Stackars Joy. Men nej, skammen att behöva börja om de 28 dagarna när 11 dagar redan gått är för stor. Tack och lov.
Så vad är problemet?
Ingen träning igår fastän det skulle ha blivit sådan. Det sög.
Ingen träning idag fastän det skulle ha blivit sådan. Det sög.
Trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött. Trött trött.
Det är pina, pest och skit härnäst. Djävulen har firmafest.
En hela ångest utspädd i vår must; så det är ingen som har lust.
Att jag dessutom hade planeringsdag med restaurangbesök på kinarestaurang (som var jättegott) gjorde inte saken bättre. Feta nudlar, friterade chopsticks och stekta gafflar. Att bara dricka ur cola-light-flaskan kostade säkert minst 100 kalorier per gång pga fett-oset som fastnat på glaset. Ja så skadan var ju redan skedd.
*höjer rösten* Ja alltså ni kanske inte hörde, men skadan var ju redan skedd!?
*harkel och en längre stunds tystnad*
Åååh…
Äldsta tricket i boken och jag hade ingen lust att höra på, eller se, och än mindre göra något åt saken. Som när katten sitter på bordet och man är för trött för att bli arg och säga åt den att gå ner så man låtsas för sig själv att man inte ser det.
”Skygglappar för personer utan lust.”
- En självbiografi av Joy Lundevall.
Hej!
Jag heter Joy.
Ibland äter jag jättemycket mat.
Ibland äter jag av ingen anledning.
Speciellt när jag tycker synd om mig själv.
Jag vill inte säga att jag har ett missbruk, en ätstörning, eller något annat sånt där fint kliniskt begrepp på att man äter mycket.
För när det kommer ur min mun låter det som bortförklaringar, och skäl att tycka mer synd om mig själv.
Så…
Ja.. jag heter alltså Joy och… jag har svårt att stänga kakhålet!
ImorgonärennydagImorgonärennydagImorgonärennydagImorgonärennydagImorgonärennydag
ImorgonärennydagImorgonärennydagImorgonärennydagImorgonärennydagImorgonärennydag
ImorgonärennydagImorgonärennydagImorgonärennydagImorgonärennydagImorgonärennydag
ImorgonärennydagImorgonärennydagImorgonärennydagImorgonärennydagImorgonärennydag
Äsch.. jag vill ändå inte prata om det…
Godnatt!
Mindless Eating
Nej det är inte något jag lyckats med idag, men det är däremot en bok som jag fick hem idag!
Det ska bli riktigt intressant att läsa och ni ska få en rapport på hur den är (dock lovar jag inte att det går snabbt då jag är en seg läsare).
Nu:: Dusch!!
Sen:: Jobb!!
Senare:: Mörda Robines mage med lite magövningar på jobbet 
Bli sams.
Det ligger så mycket mer än bara en felaktig kost och för lite motion bakom fetman.
Jag kan fortfarande inte läsa det här inlägget utan att bli ledsen, men samtidigt känna mig stolt över mig själv och vilja hålla om mig, hårt, hårt, hårt och säga ”Låt oss aldrig, aldrig någonsin, bråka igen!”. För hur jag än vänder och vrider på min egen situation är jag alltid den viktigaste människan i mitt liv, för utan mig så är jag inte jag.
