Nej det är inte något jag lyckats med idag, men det är däremot en bok som jag fick hem idag!
Det ska bli riktigt intressant att läsa och ni ska få en rapport på hur den är (dock lovar jag inte att det går snabbt då jag är en seg läsare).
Nu:: Dusch!!
Sen:: Jobb!!
Senare:: Mörda Robines mage med lite magövningar på jobbet 
Jag har haft en minst sagt omvälvande lördag i Strängnäs tillsammans med Robine, Elin, Jasmin, Lina, Wille och Daniel (och Lo och Leon förstås).
Jag fick haka på lite grann i sista minuten på deras lilla get-together, då Robine hade bett om ett benpass lett av Lina.
Det var grymt att se Robine kämpa sig igenom 75 min av ren smärta och jag stod hela tiden och tittade beundrande på henne. Lina var GRYM som PT, grym i alla benämningar.
Vi gymmade på Skyes gym i Strängnäs när alla dykt upp från alla olika städer vi skulle komma ifrån, och efter gymmet blev det shopping inför grillkväll. Hela kvällen gick mycket snabbt och när vi ätit och myst lite och klockan började närma sig strax efter nio kände jag att det var dags att åka hem. Även fast jag inte ville, men mina ögon gick nästan i kors.
I bilen på vägen hem (där jag tvingas lyssna på mina tankar för att den inte har någon radio) kände jag mig för första gången på länge svag. En av mina favvogrejer att göra när jag var tjock var att jämföra mig själv med andra och sen klanka ner på mig själv för att jag inte var bra. Jag bestämde mig för 7 månader sedan att sluta med det, och det har funkat bra, för även om jag HAR jämfört mig själv med andra så har det gett mig en sporre till att kämpa hårdare för att i så fall bli lika bra.
Det här är ett sånt inlägg som har blivit raderat och omskrivet flera gånger för jag skäms för att säga såna här saker.
I lördags blev jag inte sporrad, jag blev nedslagen i skorna. Inte av Robine. Jag vet att om någon pushar mig så ger jag inte upp för mitt jävlar anamma är oslagbart. Detta är ju förstås inte någon av de underbara människor som var därs fel, utan problemet ligger hos mig.
Jag kände mig sjukt vilsen på gymmet vi var på, missförstå mig rätt, det var ett grymt gym, men jag bara förstod inte. Daniel coachade mig med lite bröst och axlar, vilket var grymt! Sen lyckades jag köra en av mina ab-appar en stund inne i ett magrum…
Alla andra verkade ha så bra koll. Såg så snygga och starka och smala ut och jag var bara vilsen, tjock och ful.
Bara vilsen, tjock, och ful…
Grejen är väl egentligen den att jag inte ens vet var det här kommer ifrån. Det känns inte som att orden kommer från mig utan..mig fast någon annan…
Ena halvan av mig känner just nu ”Bara ge upp, du kommer aldrig bli så där grym, du kommer aldrig bli smal och snygg och du kommer aldrig sluta jämföra dig med andra.” medan min bra sida, den sidan som jag verkligen vill lyssna på säger ”Sluta gnälla, nu kör vi!”. SLUTA GNÄLLA DÅ FÖR FAN!!
Jag har läst psykologi och sociologi. Jag vet exakt vad det är som händer inom mig just nu och jag är sjukt tacksam för att jag är medveten om problemet.
Att ändra identitet är SJUKT svårt.
Tänk er själva. Att överhuvudtaget skapa en identitet tar hela våra tonårsliv.
Den gamla Kny sliter och drar i mig och vill inte bli bortglömd, vill hävda sig och vill ha en viktig roll hos mig.
Roller är olika ”masker” vi sätter på oss när olika karaktärsdrag förväntas av oss. Vi har en i skolan, en på jobbet, en med vissa vänner, en annan med andra vänner, en med släkten osv. Vi är helt enkelt olika karaktärer beroende på vilka förutsättningar vi har framför oss. Vilken publik vi har.
När vi är bakom kulisserna ska vi kunna vara den vi vill vara.
När man genomgår en så stor livförändring som den som jag nu genomgått måste man hela tiden tampas med att ingen känner till din nya roll förutom du. Man måste sakta men säkert presentera den rollen för sina nära, och man MÅSTE räkna med att vissa av dem inte kommer att gilla den karaktären och försvinna ur ens liv.
Det största problemet är dock ändå att själv bli tillfreds, och att själv få en acceptans för att man inte är samma person längre.
Att först försöka balansera, och sen försöka att upphöja den nya rollen och förinta den gamla.
Nåja jag ska inte föreläsa i sociologi och psykologi…
Självklart kommer jag inte ge upp, självklart kommer jag kämpa vidare. Men jag är trött nu. För en gångs skull känner jag att jag är riktigt jävla trött på att behöva samla kraft hela tiden och bita ihop, gilla läget.
Så himla trött bara…
Dag ett är här och jag är taggad! Det känns bra och inte speciellt svårt att genomföra den här utmaningen! De 21 perfekta dagarna gick så himla snabbt så en vecka mer eller mindre spelar nog ingen stor roll 
Något som däremot grämer mig är varför jag inte är ute på morgonpromenad idag? Vädret är vackert och jag behöver röra på mig. Jag vill röra på mig! Men still sitter jag här i soffan och känner mig lite lamslagen och förvirrad inför vad det är som förväntas av mig och hur jag ska planera. Det är absolut inte så att jag egentligen har ont om tid på något sätt men planering är A och O när jag förväntar mig att jag ska prestera.
Jag fungerar nämligen så att är det kaos utanför mig då är det kaos innanför och är det kaos innanför så blir det kaos utanför. Hajar ni?
Jag satt nyss och tänkte att jag skulle gå till gymmet senare och att det skulle vara skönt, men jag var tvungen att hejda mig själv. Jag kan inte förvänta mig att någonting med träning eller kost ska börja fungera förrän mitt hem fungerar!
Så mitt mission idag på denna lediga dag är att jag ska städa mitt hem från golv till tak och sedan sätta mig och skriva ett schema för hur resten av den här veckan ska se ut. Men framför allt behöver jag stilla kaoset runt omkring mig så jag kan få ordning och reda i själen.
SJÄLVKLART kommer före- och efterbilder på mitt ostädade vs städade hem sen
Har du själv funderat på vad du behöver för att saker och ting ska vara enkelt och bra och fungera för dig? Har du analyserat dina lucky charms eller dina ”räkmackor”, när allting bara glider på regnbågar? Eller när det går som på bajs och bara jättedåligt och man förstår inte riktigt varför. Har du riktigt funderat över vad det är som skillnaden mellan dessa två states?
You know it: Det är dagens att tänka på!
Nu blir det kaffe, kaffe, KAFFE!
Sen blir det städa, städa, städa
Ikväll sa jag städa mig själv också med hårfärgning, epilering, vaxning och säkert minst en härlig ansiktsmask!
WOOT kör ba! Dag 1 går så snabbt och du varken behöver eller vill ha godis idag! WOOT! 
(Förresten, ni får jättegärna kopiera bilden om ni vill använda den på era bloggar!)
Det ligger så mycket mer än bara en felaktig kost och för lite motion bakom fetman.
Jag kan fortfarande inte läsa det här inlägget utan att bli ledsen, men samtidigt känna mig stolt över mig själv och vilja hålla om mig, hårt, hårt, hårt och säga ”Låt oss aldrig, aldrig någonsin, bråka igen!”. För hur jag än vänder och vrider på min egen situation är jag alltid den viktigaste människan i mitt liv, för utan mig så är jag inte jag.
Om jag trodde på tomten och var insatt i det här med att faktiskt önska mig julklappar skulle ni nog få se en lista med saker som jag inte behöver, som kostar tusentals kronor och som skulle göra mig lycklig som LÄNGST till nästa jul då jag skriver en ny önskelista med prylar som jag inte behöver.
Kanske växte som sagt mitt lilla Grinch-hjärta lite och jag fick i år ändå för mig att jag ville skriva en önskelista till Tomten, om utifall han skulle existera (vilket jag har goda bevis för att han inte gör).
Här är den i alla fall:
För att ännu lite mer sprida budskapet om att vi behöver sluta konsumera skickar jag med en liten film, den är typ 20 minuter lång, och det är lätt att sluta lyssna någonstans i mitten, men gör inte det för det hon säger är precis alldeles sant och alldeles läskigt! Önska dig något som är på riktigt i år istället för en iPad eller en matkasse eller vad nu årets julklapp egentligen är. Kanske kan du önska dig en känsla? En kram? Jag slår i alla fall ett slag för en suverän subjektiv jul! Klicka på bilden för att komma till videon:
Själv firar jag jul redan på fredag med min närmsta familj, mamma pratade någonting om att äta tacos. Jag gillart! =D
Just nu ligger jag i soffan och är övertygad om att jag har hostat hål i hjärnan och känner lite grann hur min smarthet rinner ut på golvet mer och mer efter varje hostattack. Meningen är att jag ska jobba imorgon, men med tanke på svårigheterna att andas så kanske det inte blir så.
Någon träning har det inte blivit än så länge, men jag siktar på att få sätta en stjärna till i boken på måndag!
Gó jul!
Många, alltså oändligt många, tankar har hunnit flyga förbi mig sedan jag skrev på papperna för mitt fasta jobb i fredags. Det gör det ju inte lättare att jag är förkyld och har legat på soffan och inte haft något bättre för mig än att just tänka.
Tankarna jag tänker rör självbejakande. ”Vem är jag och var kommer världen ifrån” får Sofie som frågor av Alberto Knox. Nåja så djupt ska jag inte gå men tro du mig att tankarna inte blev direkt grundare av Sofies och Albertos babblande även om det fortfarande är någorlunda grundläggande filosofi.
Min tanke som slog mig när min chef berättade att jag skulle vara coach, eller kontaktperson, åt en av brukarna var: ”ska jag?”.
Ska jag?
Varför ska jag inte?
Självklart har jag en miljon svar på den senare frågan. Men framför allt en motfråga dyker hela tiden upp i mitt huvud. Även när jag sitter och skriver detta känns denna motfråga totalt adekvat att ställa.
Borde inte någon vuxen vara det?
Borde inte någon vuxen vara det?
Borde inte någon…v-vuxen…göra det?
Hej jag heter Joy och jag är 23 år. Jag bor i ett land där man ses som myndig när man har fyllt 18 år. Jag har flyttat hemifrån, har körkort, två katter, betalar räkningar och skatt och städar och tvättar alldeles själv….
…men är jag vuxen…?
Vad för egenskaper karaktäriserar egentligen en vuxen? Jag har läst en massa olika socialpsykologiska skolors idéer om utvecklingsprocessen och hur vi människor utvecklar en personlighet och visst någonstans i de där böckerna så står det väl att man är vuxen typ när man är 20 (i vissa böcker när man är 14 beroende på när forskaren var verksam…).
Men jag tänker att vuxenhet inte kan ha med ålder att göra för jag vet 12-åringar som beter sig mer vuxet än vissa 50-åringar. Men å andra sidan vet jag inte hur jag kan säga det då jag inte vet hur jag ska karaktärisera de vuxna egenskaper som denna 12-åring då bär och dessa 50-åringar skulle ha en brist av. Kanske ansvarskänsla. Men å andra sidan vem är jag att tala om för er vad som är ansvarsfullt och vad som inte är det. Eller huruvida det är en egenskap som bara en vuxen person besitter eller inte för den delen.
Jag försöker googla svaret, tänker att wikipedia kan allt och så även tala om för mig när man är vuxen. Men nej… det finns inget svar på nätet. Det finns självklart oändliga diskussioner i samma ämne som jag diskuterar här, men.. inte det svar jag söker.
Uppenbarligen ser jag inte mig själv som vuxen eftersom jag ifrågasätter varför jag, och inte en vuxen, sätts på platsen som coach/kontaktperson. Inte för att jag har något emot det. Lite rädd är jag självklart. Jag har ju inte gjort något liknande förut, men jag har ingenting emot att lära mig något nytt, aldrig.
….men om jag inte är vuxen… vad är jag då?
Jag är inget barn… eller? Ungdom kan jag nog karaktärisera mig själv som. SJ säger ju att jag är en sån så …varför inte? Men ungdom känns som sommarlov, fylle-dumheter och festivaler och hångel i en inrökt soffa och sånt gör ju inte jag längre. Snälla nån, min omgivning verkar ju ha svårt att ta in att jag varken förlovat mig eller åtminstone börjat fundera på att skaffa barn än.
…Det är kanske ännu en sak som gör mig mindre vuxen?
När jag ser min ålder i huvudet ser jag karismatiska vingårdar i Frankrike eller Italien och romantiska möten med långa, mörka, mystiska män i vita, lite uppknäppta, skjortor. Mopedåkande och världsvana, lagom roliga, medelhavsmiddagar i skymningen och fnissiga nakenbad. Lite Jane Austen goes meditteranean-twentyfirst-century. Allting i en bekväm sepiaton som man bara anar.
Men här sitter jag i en grå soffa och knappar på en dator och återhämtar mig från en förkylning i ett grått land som väntar på en iskall vinter…. så det är ju inte alls så.
Det kan låta som bitterhet och jag ska väl erkänna att lite bitter är jag över vintern men det är å andra sidan ingen hemlighet men mest undrar jag… och hela tiden ger jag mig själv svaret ”Det bara är så…” och känner mig då vuxnare än någonsin… medan jag samtidigt känner mig som 3-åringen som för hundrafemtioelfte gången frågar: ”Men VARFÖR?”.
Kanske är jag vuxen den dag jag slutar fråga, när jag tror att jag vet allt.
Förresten har jag aldrig sagt att jag vill bli vuxen heller…
Ikväll kommer mina resultat för Checkpoint 1! Jag är lite nervös ^^
Hur har det gått för dig?
Det är viktigt för oss människor att veta var vi hör hemma. Vi måste veta var vi ska vara. Vi måste ha en plats som passar oss.
Alltför många känner att de saknar en plats i världen. Eller känner att de aldrig någonsin kommer hitta sin plats i världen.
Här kommer ett par sanningens ord igen.
Det finns ingen plats som förutbestämt är till för just dig. Det kommer inte snällt stå ditt namn på en liten skylt där du ska vara.
Ingen kan tala om för dig var du ska sitta och vara på ett visst sätt. Bara du väljer var du ska slå ner rumpan och vad du ska kalla din plats samt vad du ska göra när du väl kommer dit.
Sluta upp med att gå och vänta på att bli den person som du önskar att du var, på din plats och gjorde det du var ämnad för att göra och gå ut och VAR den person du önskar att vore, och TA din plats i världen och GÖR vad du vill göra.
Och nej, det är inte svårare än så.
Att tro på ödet och att lägga sitt liv i dess händer är inte samma sak.
Imorgon kommer grym info om vad det här är!
Håll utkik ffs det här vill ni INTE missa!
Men än så länge är det hemligt, hemligt, ssch ^^
Jo så här va.
Först och främst tänkte jag plocka fram och förklara mina mål och varför jag har satt dem.
Eller, exakt vilka mål och delmål jag har vill jag inte riktigt lägga ut eftersom att skriva dem på bloggen ibland verkar jinxa det och så blir det pannkaka av allt fastän jag inte alls skulle äta det.
Mitt första mål var som bekant att jag den 2/8 -11 skulle väga 85,5 kg. Som ännu mer bekant sket det sig och det är nu mitt andra mål.
När jag gjorde upp mina mål satt jag och gjorde upp ett schema för hur jag skulle tappa mina kilon, bara ett par stycken i taget och inte alls stressa. Helt plötsligt innebar det att mitt mål var att tappa 20 kg innan februari! Oj! Kan jag tappa 20 kg till? Det skulle nämligen innebära en viktminskning på ca 45 kg på ungefär 1½ år. Men flera andra personer har visat tidigare att det går, bl.a min kära Robine. Så om de kan varför kan inte jag?
Något som för mig var väldigt positivt med dessa mål är att slutvikten i så fall är 68 kg, vilket är min ”normalvikt” enligt BMI (vilket jag totalt förkastar) och det innebar i sin tur att det finns rum för en tumning på resultatet. Jag skulle inte bli väldigt ledsen om jag där i februari inte väger 68 kg. Jag skulle vara överlycklig om jag i februari väger 75 kg, vilket i mina ögon är min normalvikt då jag är 173 cm lång. Allt under 75 kg är bara bonus. Till 75 kg är det ungefär 13 kg. 13 kg till februari är HELT KLART uppnåeligt!
Så även om målen har blivit lite lagda på is den senaste tiden är nu tanken att jag ska börja ta tag i det igen. Och jag vet att ni är några stycken som undrar hur.
Men innan jag börjar beskriva min diet vill jag göra klart var jag står i mitt tyckande och tänkande om viktnedgång.
Som ni säkert vet, nästan alla som kommer in här, har jag gått ner i vikt med Cambridgeviktprogram (aka Cambridgekuren) vilket är en VLCD (vill du få mer ingående info om vad Cambridge innebär föreslår jag att du klickar HÄR). Och det har funkat bra för mig, och jag rekommenderar det till alla som vill gå ner i vikt. Däremot anser jag inte att målet i sig bör vara att endast gå ner i vikt utan att bearbeta de problem som ligger till grund för övervikten och bli en hälsosam person både psykisk och fysiskt. Med andra ord att Cambridgeviktprogram inte ska vara lösningen på problemet utan en hjälp till att bli en hälsosammare person.
Om det är någon som har några frågor på hur jag menar här så ställ dem! Jag är medveten om att jag kan vara lite luddig ibland och det är viktigt för mig att man förstår vad jag menar här.
Jag gick på så kallad Ren kur i 3 månader och tappade ca 20 kg. Samtidigt började jag träna kopiöst mycket, hade en PT som lärde mig mycket om träning och när jag avslutat kuren gick jag ner ca 5 kg till genom att registrera kost och att träna.
Att motionera och äta en varierad, hälsosam kost kommer alltid vara det som rekommenderas den som vill bli en hälsosam person och så även av mig! Pulverdiet gör att du går ned i vikt, men det är bara en del av det hela. Det är viktigt att ha det i åtanke.
Så idén nu då? Ja min diet som jag har nu den första vecka ser ut som så här på ett ungefär: 3 cambridge shakes om dagen, och en himla massa protein och vatten. I korta drag.
I långa drag innebär det att jag går på en kombinerad ren kur, japp nu krånglar vi till det. Förutom mina 3 cambridgeshakes om dagen, som ger mig alla näringsämnen, vitaminer och mineraler jag behöver samt ett lågt kaloriintag, äter jag även äggvita (koka ägg, är inte gulan), proteinshakes, kyckling, räkor, kräftstjärtar, kalkonpålägg etc. Protein av olika slag helt enkelt.
Det plus i kanten jag får av proteinshakesen är att jag kan ta dem innan och efter träning för att fylla på med kolhydrater och på så sätt träna både tyngre och mer effektivt, samt bygga muskler på ett helt annat sätt än om jag bara ätit cambridgeshakesen. Cambridge innehåller förvisso en hel del protein, men när man tränar tungt och hårt tycker jag att man bör lägga till lite för att främja muskelbyggandet.
Varför cambridge plötsligt igen? Bara för viktnedgången?
Nej! Det fina med cambridge är att det är en helt fantastisk detox! Min kropp känns aldrig så ren som den gör då jag gått på ren kur. Man liksom tömmer alla depåer och känner sig ny. Framförallt får man en chans att göra sig av med det där fruktansvärda sockerberoendet! Vilket är min primära tanke med cambridge just nu. Jag vill bli av med sötsuget och jag vill tömma kroppen på lite skräp (att jag sen stoppar i mig tillräckligt med sucralose och aspartam för att förbli mumifierad i en miljon år, det är en annan sak ^^).
Sen då?
Sen är tanken att jag ska gå tillbaka till mina vanliga rutiner med matregistrering och koll på E% och kaloriintag, ni vet oldschool, inga pulverdieter, utan vanligt hederlig näringslära med allt vad det innebär. Kalorier in versus kalorier ut och att hitta balans i det. Var exakt jag kommer ligga på kaloriintag har jag inte riktigt bestämt mig för än för jag vet inte exakt hur mitt träningsschema kommer se ut. Men troligen kommer det under de första veckorna ligga på 1000-1500 kcal/dag och en massa kosttillskott förstås. Troligen snäppet mer när jag tränar tungt. Om ni är intresserade så kan jag lägga upp detta när det blir aktuellt.
Frågor ställs med fördel då jag själv vet hur jag reagerade första gångerna vissa av de ord jag nämner här nådde mina öron och jag tyckte att det var rena grekiskan och förstod inte alls. Inga frågor är för dumma
Nu ska jag jobba vidare med mig själv och försöka stå emot nattens sug!
Må gott!
